Fungerar vi så?

Är de så att känlor för någon kan vara så starka att vi till slut glömmer bort dom? Sen när de pirrar till för någon annan så kommer dom tillbaka. Eller vet man att är de väl pirrar till så är man på stigen hemmåt?! Och den andra påväg bort? =)

Är ja där nu? Har ja vänt och är påväg hem?
Vissa människor kommer alltid finnas mig varmt om hjärtat men förr eller senare så byts den platsen ut! Vems fel är de? Är de mitt fel eller är de den som fanns där men inte kämpat för att behålla den platsen?

Nu känns de ganska bra faktist! Vissa har nått som man faller för på en gång, Kan de vara platsen hon kommer ifrån? Vad Kan De Vara?!
Är kanske lite för rädd oxå och färsta mig så hårt vid någon. Har förlorat allt som ja har haft under en tid på mindre än 1år. Man blir lite tveksam, avaktande och lite osäker på sig själv.. inge fel, går över hoppas ja.
Kanske är just de att ja bryr mig så mkt mer om hur andra mår så ja har inte tid att jobba på mina brister?!

Nog med känslor för inatt.
Sov gott allihop, Jag bryr mig!